av Magnus Florin. Paris den 5 november 2020
Magnus Florin (MF): Jag känner en stark närvaro av förundran, njutning, uppfinning och överraskning i din poesi! Instämmer du? Och vad är detta?
Alice Notley (AN): För mig är ”förundran, njutning, uppfinning och överraskning” vad poesi är. Det är som att jag inte kan förstå något om jag inte skriver poesi, och jag blir alltid överraskad av vad jag tycks finna ut eller säga. Men det är mer orden själva som säger mig vad jag behöver veta, eller som om det inte finns någon kunskap utan poesins närmande till den i sitt språk. Jag tycker att allt vi är, är poesi, helt bokstavligt, och även hur vi ser varandra. Vi mäts, är knapphändiga, tänjbara, vackra, men böljande, ord som dessa. Men vi är uppenbarligen mätbara, och vi mäter ständigt oss själva. Vi är redan poesi. Och vi fortsätter att säga vilka vi är.
MF: - Jag får också en känsla av kamp och strid – det poetiska ordet som motstånd och konflikt. Ibland kan poesi vara en hyllning av “det-som-är”– men när jag läser din poesi grundar den sig i någonting helt annat. Börjar din dikt i ögonblick av opposition mot “det-som-är”?
AN: - Jag tror inte på den vanliga definitionen av “det-som-är”, så jag kan inte svara utifrån det. Jag vet inte vad som finns, eller det gör jag, men det liknar inte vad andra säger att det är – det vill säga om du syftar på sakernas tillstånd, händelser, sociala sammanhang och hur liv och död antas vara. I stället för att stå i opposition till det som är, börjar jag nog med själva frågan: vad finns det egentligen? Finns det någon anledning att ta för givet någonting av det som jag har intalats, att ta någonting överhuvudtaget för givet? Jag lutar åt att inte ta för givet någonting av det som för tillfället gäller. . . Min tanke är att “riva ner det där huset”, som Simson, och jag menar hela huset, inklusive den radikala flygeln, som ändå inte är radikal.
MF: - Här kommer några mer “formella”/”materiella” frågor: vad innebär ”upprepning” för dig? Vad innebär ”rytm” för dig? Vad innebär “vers” för dig? Vad innebär “form” för dig
AN: - ”Upprepning” är intressant, eller kan vara det, eftersom den är till glädje –
eller kan vara det. Små barn tycker om det, eftersom det låter så bra, eftersom poesin är baserad på upprepning. Rim är upprepning, versmått är upprepning och så vidare. Jag gillar det som kompositionsverktyg, för när jag upprepar några ord får jag tid att tänka ut nästa sak jag ska säga. ”Rytm”, rytmen finns alltid där, så är det bara. Min poesi ska läsas högt för att kunna förstås fullt ut. ”Vers” innebär det som du hör är vers när det läses högt – nej, låt mig svara bättre än så. Prosa är för långt och platt och fullt av beskrivningar av olika rum och slätter och sånt. I prosa måste man ta sig igenom alla platser på kartan. Poesin har sin verkan genom att utelämna de flesta av kartans platser. Eller genom att använda sig av en karta som den hittar på, under resans gång. ”Form” är det som är där; sedan är tolkningen en annan sak. Poetisk form är den djupliggande delen av formen, inte den på ytan med allt spel och all utsmyckning. Jag vet inte hur jag ska förklara det på ett bra sätt – det gäller hur man bygger upp det för att komma dit man vill, och sedan hur man får något att hända där. Utsägandet av något fantastiskt och förundrande. Jag använder ord som delvis har att göra med berättande, eftersom jag började som fiktionsförfattare och berättar historier i mina dikter,
MF: - Kalifornien och Paris/Frankrike är – som jag förstår det – dina två huvudsakliga geografiska/mentala platser. Hur skulle du säga att de påverkar dig, vilket inflytande har de på dig, som människa och poet?
AN: - Jag föddes i Arizona och växte upp i Kalifornien, i öknen. Från öknen får jag ett visst slags lågt och klart hett ljus, och en viss mystik. Men du nämnde inte New York, där jag bodde ungefär tjugo år allt som allt, och som är en källa till mycket av min pratsamhet, det verbiosa hos mina urbana dikter, rösterna. Paris är till viss del urbant på samma sätt som New York, men i Paris fick jag konfrontera ett främmande språk och att jag själv är en främling här – för mig själv och för andra. Det är en väldigt stor sak.
MF: -Jag möter många frågor i “Vissa magiska handlingar” – ett slags kontinuerligt adresserande som fordrar reaktioner/svar. Kan du säga någonting om de här frågorna?
AN: - Jag vet inte vad jag ska svara på frågan om frågorna. Men jag tror att jag har en sokratisk dragning. Platon var en av de första stora författarna som jag överhuvudtaget läste.
MF: - Hur har du kunnat överleva som poet? Jag menar inte ekonomiskt, utan mer existentiellt? Som jag uppfattar det, så är poesi för dig ett sätta att leva?
AN: - Jag vet inte hur det har varit möjligt för mig att överleva. Jag kommer just från sjukhuset, så jag tänker på överlevnad igen. Det känns som att världen behöver mig, och jag måste fortsätta. Jag tänker verkligen att världen behöver min poesi, fast poesin alltid är något som skickas iväg till framtiden. Jag måste väl tro på att det kommer att finnas en framtid. Jag tror inte alls på döden.
MF: - Vad är det som händer mellan poesi och tid? Mellan poesi och rum?
AN: - Poesin har en förmåga att förstöra tiden. Vid slutet av en dikt har du den – dikten, du äger den, i rätta stunden finns den inne i dig, och samtidigt kan du komma tillbaka till den igen, och det kommer du nog att göra. Men den är tidlös. Och platslös, utom på så vis att folk kan ta den med sig. Ibland begraver de skrivtavlor med kilskrift i sanden, i flera tusen år.
- I “Vissa magiska händelser” kommer en ström av röster emot mig – andra röster, den poetiska rösten, ”jag”, ”du”, ”rösten”. Kan du säga någonting om “rösternas” område/dimensioner för dig?
AN: - “Röster.” Röster kan sägas vara allt jag gör. Rösten är själen, men utan att nödvändigtvis vara hörbar, eller hur? Det är också tänkandets röst. Varje persons röst är särskiljande, som handstilen, en lätt skälvande tunn ström av materia som vibrerar – röster är, du vet, både ljus och partiklar på en gång. När jag skriver och hittar en röst som talar till mig, inte just den jag själv är, men en röst som talar till mig, då är jag redo.
MF: - Musikalitet i alla betydelser, och musik också på det omedelbara sättet, är något närvarande hos dig. Är du musiklyssnare, spelar du själv musik, är musiken en del av ditt liv?
AN: - Jag har en viss musikalisk skolning, fast jag lyssnar inte alltid så mycket på musik. Men jag har mycket musik i huvudet, allting som jag lyssnade till som ung verkar finnas tillgängligt därinne. Jag spelade piano som ung. Men i april köpte jag en ukulele, till karantänen, och jag övar femton, tjugo minuter varje dag. Jag är hänförd igen, men för gammal för att lära mig ett instrument.
MF: - Vad läser du just nu? Och vad av det du har läst fortsätter att vara viktigt för dig?
AN: – En av mina två systrar är musikvetare – Margaret Notley – och hon har just givit ut en bok om Alban Bergs Lulu. Jag läste den i somras alldeles förtrollad – egentligen handlar den om hur Wedekind och sedan Berg organiserade Lulumaterialet utifrån att det skulle ställas inför censuren. Jag har alltid stora mängder av material att organisera och jag bejakar alla idéer, till och med censur, för att få ihop det så att det fungerar. Censur är ett slags konceptualism.
MF: - Till sist: hur klarar du dig i pandemins Paris?
AN: – Pandemin i Paris är förfärlig, nu har vi lock-down igen. Jag har just blivit opererad, mitt i lock-down! Nu tror jag att jag måste skicka iväg det här och sätta mig en stund, jag känner mig fortfarande lite svag. Men om du vill fråga mig någonting mer, så har vi en bas att utgå från nu.
Hälsningar,
Alice
Stockholm and Paris, November 5, 2020
Intervjun genomfördes på engelska - översättning av Magnus Florin, scrolla ner för att läsa den engelska versionen.
Not: “Min tanke är att ’riva ner det här huset’, som Simson” ( “I believe that I should ‘tear this building down’ like Samson”) citerar den amerikansk sången Samson and Delilah, särskilt förknippad med Grateful Dead och även spelad av t ex Bob Dylan och Bruce Springsteen. Sången utgår från berättelsen om den våldsamma Simson i Bibelns Domarbok. (Simson = Samson på engelska.)
Some questions for Alice Notley
Interview by Magnus Florin
(original English version)
Magnus Florin (MF): - I feel an intense presence of wonder, pleasure, invention and surprise in your poetry! Would you agree? What is this?
Alice Notley (AN): - For me ‘wonder, pleasure, invention and surprise’ is what poetry is. I don't seem to find out anything without writing poetry, and I'm always surprised by what I seem to find out or say. But it's more as if the words themselves tell me what I need to know, or as if there would be no knowledge without an approach to it in the language of poetry. I feel that everything we are is poetry, quite literally, and also how we see ourselves. We are measured, terse, tensile, beautiful, but flowing, words like that. But we are measurable, apparently, and we measure ourselves all the time. We already are poems. And we keep saying what we are.
MF: - Another feeling I get is the presence of struggle and fighting – the poetic word as resistance and conflict. Poetry can sometimes be a celebration of “what-there-is" – when I read your poetry, I sense it is founded on something very different from that. Do your poems start from moments of opposition to "what-there-is"?
AN: - I don't believe in the usual definition of "what there is" so I can't start there. I don't know what there is, or I do, but it isn't like what anyone else says it is – that is, if you're referring to matter and occurrence and social configurations and what life and death are supposed to be. Rather than in opposition to what there is, it's possible I start out with the question, what is there really? Is there any reason I should accept anything I've been told to accept about anything at all? I tend to think I shouldn't accept anything that is the approved thing at any moment . . . I believe that I should "tear this building down" like Samson, but I mean the whole building, including the radical wing, which is never very radical anyway.
MF: - Some more "formal"/"material" questions: what does "repetition" mean to you? What does "rhythm mean to you? What does "verse" mean to you? What does "form" mean to you?
AN: - Repetition is interesting, or can be, because it gives pleasure – little kids love it, because it sounds great, because poetry is based on it. Rhyme is repetition, measure is repetition, etc. I like it as a compositional device because while I'm repeating some words, I give myself time to think of the next thing to say. Rhythm, rhythm is always there, that's all. My poetry should be read aloud to be understood fully. Verse means what you can hear as being verse when it's read aloud – let me try to do better than that. Prose is too long and flat and full of descriptions of rooms and fields and things. Prose assumes you have to pass through every point on the map. Poetry works by leaving out most of the points on the map. Or uses a map that makes itself up as the journey unfolds. Form is what there is; the definition is something else. Poetic form is the deep part of the form, not the part on the surface with all the play and ornaments. I don't know how to explain that very well – it's like how you set it up so you can get to the place you want to go to, and then how in that place you make it happen. The telling of the amazing wondrous whatever. I'm using words that partly have to do with narration because I started out as a fiction writer and I tell stories in my poems.
MF: - California and Paris/France are – as I understand it – your two main geographical/mental spaces. How would you say they affect you, impose their character on you, in relation to who you are as a person, and your poetic work?
AN: - I was born in Arizona and grew up in California, in the desert. From the desert I get a certain kind of flat, clear, hot light, and a certain mysticism. But you've left out New York City, where I lived for something like 20 years altogether and is the source of a lot of my talkiness, the verbosity in my urban poems, the voices. Paris is urban in some of the same ways as New York, but with Paris I've had to confront the fact of the foreign language and the fact of my own foreignness -- to myself, to others. That's really huge.
MF: - I meet a lot of questions in Certain Magical Acts - a kind of continuous addressing, demanding reactions/answers. Would it be possible for you to share some thoughts about these questions?
AN: - I don't know how to do the questions question. Though I think I have a Socratic bent. Plato was one of the first great writers I ever read.
MF: - How is it possible you have survived as a poet? I don't think I mean financially, but more existentially? As I think poetry for you is a way of living, of existing.
AN: - I don't know how it has been possible for me to survive. I just got out of the hospital, so I'm thinking about survival again. I feel that the world needs me, and I have to go on. I think the world really does need my poetry, though poetry is always something shot into the future. I guess I must believe there will be a future.
I don't really believe in death.
MF: - What is happening between poetry and time? Between poetry and space?
AN: - Poetry tends to destroy time. At the end of the poem you have it -- the poem, you own it, it is now in perfect time inside you though you can keep re-entering it and you probably will. But it's timeless. And placeless except as people take it with them. Sometimes they bury poems in cuneiform tablets in the sand for a couple thousand years.
MF: - In Certain magical acts, I am met be a stream of voices - - other voices, the poetic voice, the "I", the "you", the "voice". Can you tell me about this field/dimension of ”voices”?
AN: - Voices. Voices is kind of everything I do. The voice is the soul, but it isn't necessarily audible, is it? It's also the voice of thinking. Each person's voice is distinctive, like their handwriting, a slightly quivering slim stream of matter vibrating -- voices are like, you know, being both light and particles at the same time. But when I'm writing, if I can find a voice that will talk to me, not one that I'm being exactly but one that will be talk to me, then I'm all set.
MF: - Musicality, in all senses, is present in your work Are you a music listener, music practitioner one for whom music is part of life?
AN: - I've had some musical training, though I don't always listen to a lot of music. But I have a lot of music in my head, like everything I listened to when I was young seems to be accessible inside somewhere. I played the piano when I was young. But I bought a ukulele in April for the confinement, and I practice for 15 or 20 minutes every day. I'm fascinated again, but I'm too old to learn an instrument.
MF: - What are you reading just now? And what readings keep being important for you?
AN: - One of my two sisters is a musicologist – Margaret Notley – and has recently published a book on Berg's Lulu. I read it this summer in a state of fascination – it's really about how Wedekind and then Berg organized the Lulu material given that it kept being subjected to censorship. I always have vast amounts of material to organize and welcome any ideas, even censorship, for getting it to work together. Censorship is sort of like conceptualism.
MF: - Finally: how are you managing these days in Paris during the pandemic?
AN: - The pandemic in Paris is horrible, we are locked down again, I just had surgery during lockdown! I think I have to send this off and sit down, because I'm still a little weak. But if you want to ask me anything else, we now have a basis for discussion.
Best,
Alice
Stockholm and Paris, November 5, 2020